Allt som är unikt är värdefullt, eller hur?

Jag har precis varit på lagertömning från min favorit-butik Blossom. Det är knäppt vad folk trängs bara för att det är rea! Jag kom praktiskt taget fram 1 steg/5 minuter - snacka om att man hann se precis allt! Men när jag gick där och kollade för tusende gången på samma grej, beundrade dess gamla look och önskade att jag hade mången mer peng i min ficka, slog det mej vad konstigt det är att man trågnar efter saker som ser gamla ut!

Dagens Blossom-fynd!

Allt som är unikt är värdefullt, eller hur? Och allt som ser slitet och använt ut känns spännande och originellt. Idag tycker folk så mycket om gamla tingestar med mystiska skavanker att man till och med kan ordna TV-program om dem! Sakerna alltså. Alla vill ha gamla bord där färgen flagnat, böcker som nästan ramlar ur sina pärmar, tyllkjolar som kliar och sticks och fotografier där färgen bleknat för länge sen. Allt är en aning kantstött och väl nyttjat... men det är ju egentligen detta som gör det så fint!

Och då undrar jag varför det är så att saker, med sina små fel och brister, blir spännande, värdefulla och åtråvärda, medan människor tappar sitt värde när deras skavanker blir synliga.  Min pojkvän sa en gång ungefär såhär: "Saker som är annorlunda blir klassade som unika och värdefulla, men människor som är annorlunda anses bara vara konstiga" Jag har haft min beskärda del av att känna mej konstig, annorlunda, unik, originell osv. ...men nu är ju jag en människa och inte ett gammalt bord och då är det ingen som räknar skavanker och brister till ens fördel. Jag undrar jag, när Quasimodo kommer att vinna skönhetspriset framför Prince Charming och vi lär oss att uppskatta skönhetsfläckar även hos människor... och vågar säga "men det är ju egentligen detta som gör det så fint!"